Förlossningen

Hej!
Varnar känsliga läsare, för nu tänker jag berätta om min förlossning.
Sov nästan inget på två dygn pga värkar med 10-5 mins mellanrum och var ej mer öppen en 2 cm, men eftersom jag ej fått sova något, så ringde min barnmorska in på förlossningen och prata med dem, då blev det så att jag skulle få komma in och få en sovdos.
Så blev det fredag kväll åkte vi in och Anders stannade och var där hos mig.
Fick insomningstablett och morfin. Sov ungefär 4 timmar i alla fall.
På morgonen undersöktes jag och då var jag öppen 3-4 cm, så vi fick vara kvar under dagen. Men inget mer hände, hade värkar med 10-5 mins mellanrum, vi blev råda att gå ut och gå.
Så vi gick till Jamtli och fika fram och tillbaka, började få tätare mellan värkarna när vi gick hem. Barnmorskan hörde att jag var mer ansträngd när vi kom tillbaka och att jag hade tättare mellan värkarna och då frågade om jag orkade med en förlossning, jag svarade att jag inte visste, men Anders sa: "Jo det gör hon." Sen bad han om ursäkt för att han tagit beslutet, men frågade om jag skulle orka gå omkring som jag gjorde och det gjorde jag ju inte.
Så då bestämmde de att de skulle sätta igång mig, genom att pilla hål på fosterhinnan.
Så så blev det, fick tättare värkar innan de gjorde det och sen tilltog de. Andades lustgas ett tag först, men sen bad jag om ryggbedövningen. Det fick jag, även om han stack fel tre gånger så till slut fick jag det och det var det underbaraste jag varit med om i hela mitt liv!!Men sen hände inget mer och inget mer, vid ett var jag ute och gick i korridoren i 1 och en halv timme, men inget hände...öppen 5 cm som innan. De satte in värkstimulerande dropp, började få krystvärkar, prövade att krysta stående först för att det skulle hända något, men nej inget hände.
Inom mig känndes det helt hopplöst och jag trodde nästan de skulle skicka hem mig när som helst... När det gått någon timme var barnmorskan tvungen att kalla på läkare för att barnet började bli ansträngt.
Läkaren sa till om att öka droppet, krystvärkarna hade hållit på en stund. Barnmorskan var in och försökte hjälpa till att vidga mig och peppa mig, men jag gillade henne inte alls och kände inte att hon peppade mig alls, hon fick mig bara mer modfäld, kändes så hopplöst att inget hände. Anders gjorde sitt bästa genom att hålla min hand, badda min panna och peppa mig:"kom igen Emilia, kämpa på, bli arg,tänk försäkringskassan!" Jag bad honom hålla käfften, var ganska elak...Prövade ligga, stå på knä, ligga på sidan och vanligt igen, slutligen börjar något hända i alla fall, de sätter en klocka på för att hjälpa till att dra ut barnet,en barmorska, den bästa Agneta hjälpte till att trycka på, men han behövde bara dra ett drag med klockan och sen kunde jag klara det själv.
Men när han kom ut blev det fruktansvärt snopet att de slängde upp han på magen, klippte navelsträngen och kutade iväg med honom och Anders följde med. Kvar låg jag och kunde inget göra.... Något som e helt sant i alla fall är att all smärta försvinner när barnet e ute. Kände knappt något när moderkakan skulle ut.
Behövde bara sy ett stygn i alla fall.
Sen fick jag äntligen kliva upp och se mitt underbara barn!! Stackarn låg med en snabel i näsan, syrgas alltså och så sög de ur fostervatten ur lungorna på honom. Sen fick han vara uppe på barnavdelningen under dagen och natten, vi fick besöka så offta vi ville...Men han blev utskriven från barnadelningen på måndagen, då hade han andas utan syrgas hela natten.
Hade aldrig klarat denna förlossning utan Anders!!
Lite fakta: Det tog 13 timmar från att de pillade hål på fosterhinnan tills han va ute.07.00 den 9 mars föddes han!Erik Olof Jenssen ska han heta.
Det var nog allt för denna gång....Erik vill ha mat nu...:)
/Trucha