Döden, är det bara sorg eller även glädje?
Vad är det som styr vilka som ska vara kvar hos oss och vilka som ska vidare?
Grymt tycker jag det är när man inte ska kunna få fira sin födelsedag, eller är det något symboliskt med att någon håller på dör när man själv föddes?
Är det en symbol för död och födelse?
Döden vill jag tro är en befrielse, jag tror inte att det bara tar slut. någonstans fortsätter det...
Men vad kan göra en beredd på de känslor som kommer hos de som får stanna kvar?
Närastående som dör hur behandlar man den sorgen, är det tid som är nyckel eller vad är det?
Har man erfarenhet att hantera situvationen om man har varit med om det förr?
Kan man då förutse hur man reagerar?
Finns det någon information hur man hanterar döden?
Kommer sorgen sen om man tränger undan vad man känner?
Hur ska man ska man vara som medmänniska till någon som har förlorat någon närstående?
Ska man prata om det eller ska man inte prata om det?
Hur berättar man för barn om döden?
Ska man leva varje dag som att det inte finns någon annan, eftersom man aldrig vet när man dör?
Har alla en rädsla för sin egen död?
Ska man som gamal få välja om man vill dö eller leva?
Ska man begravas, kremeras eller kanske balsameras?
När ska man skriva testamente?
Så många frågor, men finns det några svar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar