Gråten kommer flrra gånger om dagen. Jag vet inte om jag fått ett missfall eller ej och eftersom det är helg och jag ej var längre gången än 8 veckor får jag så snällt vänta också. Det råd jag fick på sjukvårds upplysningen var att vila och avvakta. Jag kunde ju göra ett eget grav-test och visade det negativt så var det ju så. Men visade det possetivt så var det ju inte att lita på genom att hormonerna i kroppen kan fortfarande tro att jag är gravid. Jag tror inte att jag känt en sådan sorg och gråtit så hejdlöst som i fredags när jag upptäckte att jag blödde.
Fy fan vad less jag blir. Det är ju tydligt att man inte ska vara glad, i alla fall inte för glad.
Det räcker som inte att man har en familj som är dum i huvudet och åller på att rehabliterar sig ur en långtidssjukskrivning. Och att Pojkvännen är i ekonomisk kris och kan gå i kk. Nej, det räcker inte, nu hade vi något att se framemot och något vi båda gladdes åt något otroligt. Nej det ska inte få vara så bra. Nu vet vi ju inte hundraprocent säkert hur det är, men eftersom allt är så jävligt har jag nog misst detta barn, mitt första barn, som tog 6 månader att få till!
Mycket självömkan är det nog, men ibland blir det liksom bara för mycket. Som Anders sa, vi får väl tacka för lärdommarna och tänka så att när vi är 30 år ja då finns det inget som får oss att rynka på ögonbrynen eller bli upprörda. Vi blir ju i alla fall starkare tillsammans.
/Trucha
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar